Det är underligt vad en liten, men drastisk,
förändring kan göra.
Klippte håret för ett par dagar sedan, ganska kort,
jämnfört med vad jag hade innan. Till hakan blev det,
ungefär. Och jag känner mig helt ny. Jag tycker det
är kul att göra mig fin, igen, utan någon direkt
anledning,. Bara för att få känna mig fin. Det var
ganska länge sedan jag kännde så, inte sedan i
höstas i alla fall.
Känner hur jag börjar komma in på rätt bana igen, bli mig själv. Och det är den bästa känsla man kan ha. Allting blir så mycket roligar, så mycket mer intressantare.
Fast det är ju ca Hundrafemtielfte gången som detta händer mig, har haft mina grå svackor, som vilken annan tonåring som helst. Men jag har lyckligtvis tagit mig ut ur det, lite starkare än innan. Men när bakslagen väl kommer så känner man sig ganska hjälplös, och för att inte visa att man är svag så ber man inte om hjälp. Trots att man vet att det är det amn börde göra. Den yttre muren är så otroligt viktig, och medan man är så upptagen med att upprätthålla den så glömmer man bort andra viktiga saker. Som att äta, sova och säga uppmuntrande ord till sig själv.
Det viktiga med det hela är att man tänker realistiskt och logiskt. Det jag har förlorat kommer inte tillbaka, och ännu mindre om jag hinner tyna bort innan chansen till något nytt dyker upp. Det är omöjligt att få tillbaka den som gått bort, kanske att man möts på andra sidan, om man tror på det, men det som är borta är borta. Inget självdestruktivt beteende kommer någonsin att ändra på det.



